Myskankan är ett ganska okänt husdjur den har en rad mycket goda egenskaper men är mycket styvmoderligt behandlad i svensk litteratur. Då den förtjänar att odlas i mycket större utsträckning än vad nu är fallet. Vanligen benämns myskankan "myskand" i äldre litteratur. Men i svenskt talesätt brukar man använda ordet "and" för vilda fåglar och "anka" för tama. Beteckningen "myskand" får därför stå för den vilda fågeln, "myskanka" för den tama. Myskankan härstammar från Syd-och Centralamerika, där myskanden fortfarande lever vild i högönsklig välmåga, och där den troligen tämjdes redan av aztekerna. Den kom först till Europa med spanjorernas resor till Nya Världen. Redan i mitten av 1600-talet fanns den i Skåne, och har sedan dess funnits i vårt land som en ovanlig, men dock svensk invånare. Inte förrän på 1700-talet tycks någon nyimport ha gjorts. Källa: "Håkan Hallander Husdjur till husbehov"

Vi har i Sverige minst tre varianter av myskankor 
eller "myskor" som de ofta kallas av sina tillskyndare. Dels har vi den gamla lantmyskankan, och dels en 1971 importerad stor ungersk myskanka, dels slutligen franska myskankor importerade för kommersiell uppfödning. Möjligen kan ytterligare någon införts i litet antal. De första myskankorna kom till Europa omkring år 1500 och fanns i Sverige redan 1658, då benämnda "ostindiska änder". Denna svenska lantmyskanka har alltså under mer än 300 år haft tid på sig att anpassa sig till Sverige. Det är ingen tvekan om att den gör mycket gott skäl för de kriterier som gäller för en lantras. Denna lilla "myska" har genom åren behållit den vilda fågelns storlek. Hanar når 4 kg, sällan däröver, och honor väger ibland bara halvannat kg, ibland över två kg. Storleksskillnaden mellan könen är alltså avsevärd. Källa: "Håkan Hallander Husdjur till husbehov"
Foto: Kurt Mårtensson
Färgen varierar och den finns som vit, svart, blå eller brokig. Den blå färgen ärvs på samma som hos blå anka och blåa höns, och den kan alltså aldrig renodlas. Det finns en speciell svensk variant, renavlad på 1970-talet, vit med svart hätta som ser mycket trevlig ut. Källa: "Håkan Hallander Husdjur till husbehov". Från början hölls myskankor mest som ett exotiskt inslag i herrgårdarnas dammar. De fick med tiden en viss spridning till allmogen som hushållsankor, då de sköter sig bra själva och kan ruva fram stora kullar med upp till 20 ällingar, ofta två på en sommar. Det finns en del beskrivningar i äldre litteratur. Samstämmiga uppgifter säger att de är svarta, svart/vit brokiga eller vita. Den som först nämner en annan färg är Lagergrén 1889 ”Det finns helt vita och blåaktiga. Den mest vanliga är dock den svarta och fläckiga, vit och svart”. Källa: Fjäderfäutredning Ronny Olsson och Johan Widing

Blå anka och svartvit andrik
Svensk myskanka är en tamvariant av myskand och en egen svensk lantras. 
Det finns 16 lantraser av fjäderfän som Sverige har tagit på sig bevarandeansvaret för och som bevaras i genbank. Jorbruksverket är ansvarsmyndighet och Svenska Lanthönsklubben är registerförande förening. Svensk myskanka är en av dessa 16 raser. Det finns i dag myskankor i Sverige som uppvisar en mängd olika färger och teckningar. "Svensk myskanka" är inte ett samlingsnamn för alla myskankor i landet. Det är namnet på de äldre stammar som tillvaratogs på 1980-talet och som nu bevaras i genbank. Dessa myskankor är och har alltid varit svarta och/eller vita. Blått kan i några stammar uppträda i stället för svart. De kan variera från nästan enfärgade till helt vita eller nästan vita, ofta brokiga. Skulle andra färger dyka upp är det ett tecken på sentida inkorsning. Källa: Svenska Lanthönsklubben Ronny Ollson. Den gamla svenska stammen betraktas som lantras. Djur av denna stam är relativt härdiga mot kyla men liksom höns och kalkoner förfryser de lätt sina nakna hudpartier. Källa: "Svenska Lanthönsklubben"

Den enda import från äldre tider som vi känner till gjordes av Lagergrén. ”Jag fick en kvartett från England 1888. En liten och särdeles vacker stam”. Sentida import av stora myskankor för köttproduktion gjordes på 1980-talet. Dessa myskankor kom från Ungern och Frankrike. Mycket pekar på att det införts utländska myskankor under det senaste årtiondet. Plötsligt har nya färger som brunt, sepia och lavendel samt randig teckning dykt upp på myskankor i Sverige. I USA och Tyskland finns myskankor med dessa fjäderfärger och teckning. Tidigare har det varit en allmän mening att hybrider mellan myskanka och vanlig anka är sterila. Kinesiska genetiker har visat att så inte alltid är fallet. Bastardhanar efter vanlig ankhona och myskankhane ger i en del fall avkomma vid tillbakakorsning med myskanka. I försöket hände det 1 gång på 36. Det kan tyckas lite men kan mycket väl vara en förklaring till de många färger och teckningar som visat sig på senare tid, kanske också till de onormalt stora myskankorna. Källa: Fjäderfäutredning Ronny Olsson och Johan Widing

Håkan Hallander
Myskankor av den gamla svenska stammen från bla Ekered på Hallandsåsen (samma gård som höll den sista lindeödssuggan av hallandsstam) är founders i genbanken för den svenska myskankan. Karaktäristiskt är att de till färgen är helt vita till nästan svarta. Många är brokiga och fläckiga i vitt och svart. Det finns en variant som är vita med endast lite svart på hjässan. Blått (grått) finns också i ett par besättningar. Storleken är den normala för myskankor. Honorna är relativt små och nätta. Har sitt ursprung i de inhemskt anpassade myskankorna. På Håkan Hallanders initiativ godkände Genbanksnämnden den svenska stammen av myskanka som lantras. Efter en skrivelse från HH startades genbanksverksamhet 1993. Rasbeskrivning finns i Genbanker och rasramar. Skandinavisk fjäderfästandard. "Myskankan kan inte riktigt jämföras med de andra arterna i denna utredning eftersom dess tamform inte indelas i raser. Den svenska stammen uppfyller de fyra grundkriterierna. Bör omfattas av svenskt bevarandeansvar. Bör bevaras som lantras i genbank". Källa: Fjäderfäutredning Ronny Olsson och Johan Widing

Den vilda myskanden domesticerades och hölls som husdjur i Sydamerika. Med spanska erövrare kom de till Europa på 1500-talet. Sen tog det 100-150 år innan de nådde Skandinavien, vilket tyder på att de spreds landvägen.Den första säkra uppgiften om myskankor i Sverige hittar vi i Linnés skånska resa 1749 där han i Tåssebro norr om Kristianstad beskriver ankor som onekligen är myskankor. ”Kinesiske ankor vore här tame. En röd bar ring gick omkring ögonen och ögnelocken, hvilken drogs fram till nävet. Hanen luktade starkt af parfym, men icke så honan”. Kanske hade myskankor då redan funnits här i ett 50-tal år. I litteratur från den tiden ser man ofta felaktiga benämningar med anledning av fjäderfänas härkomst. Förutom Linnés benämning ”kinesiska” benämns myskankor ibland ”turkiska”, precis som tex kalkonen kallas ”turkisk” (eng. turkey) eller ”kalkutiskt höns” (höns från Kalkutta).  
Källa: Fjäderfäutredning Ronny Olsson och Johan Widing 
Häckningen kan ske två eller flera gånger per år. Boet byggs vanligen nära vatten med en buske eller ett lågt träd som skydd. Äggen är vita och åtta eller tio till antalet. De ruvas i 35-40 dygn, beroende på väderlek. Myskanden har gett upphov endast till ett fåtal raser, där myskankan är den mest utbredda. Då hanen alltid är mycket större än honan är det lätt att skilja könen åt. Hos myskankan är parbanden någorlunda starka och en hane har ca 2-3 honor. Insättning av nya honor går oftast bra men att införa nya hanar kan leda till slagsmål och oro i gruppen. Myskanden är ingen riktig vattenfågel då den lever i träd och letar föda på marken. Detta har gjort att myskankan gärna parar sig på land. Oberoende av ursprung eller ras kallar man alltid en hane för andrik, en hona för anka och ankungar för ällingar. Källa: SLU "Ellen Ankarcrona"

Sammanfattning
Myskanden har funnits i Sverige minst sedan 1700-talet sannolikt sedan 1600-talet. Den har inte förrän under de allra senaste åren varit föremål för riktad avel, varvid en vit färgvariant med svart hätta framavlats. Den varierar avsevärt i färg och storlek, är mycket härdig, synnerligen produktiv och en fördömlig förälder. Den är en typisk gammal lantras, och bör bevaras som en sådan. Antalet är för närvarande tillfredsställande. Källa: "Håkan Hallander Svenska lantraser". Myskänder är lite speciella och lite egensinniga, men annars mycket sympatiskt självständiga fåglar som har behållit mycket av sitt naturliga beteende. Deras höga produktion och exemplariska skötsel av ägg och ungar gör dem värda betydligt större spridning. Det är märkligt att en fågel som är en så god husbehovsproducent inte har fått större spridning. Kanske det beror på att de gamla hanarna faktiskt ibland kan vara ganska fula? Källa: "Håkan Hallander Husdjur till husbehov"

Förmedling av genbanksdjur: hjälp till med bevarandearbetet
Vikt hane: 4-4,5 kg
Vikt hona: 2,5-3 kg         
Äggvikt: 70 g   
Ruvningstid: 35-40 dygn, beroende på väderlek
Fjädrar: Normal - Silke - Friserad
Stjärtfjäderlängd Normal/medel - Lång - Kort/ingen
Benbefjädring: Ja - Nej
Huvudtofs: Ja - Nej
Skägg: Ja - Nej
Syfte: Bevarande Prydnad - Ägg - Kött
Härdighet: Tålig - Medel - Känslig - Extra känslig
Ruvlust: Svag - Medel - Stark




Taggar: Myskanka, Muscovy Duck, Scobies, Muscovies, Kinesisk anka, Ostindisk and, Turkisk and, Muskovit, Sydamerika,  Etologi, Utfodring, Ankhus, Kläckning, Ällingar, Produktiv, Forum, ägg, reden, lantras, myskor, myskand, husdjur, fågel, fakta, lantmyskanka, avkomma, Häckning, vattenfågel, andrik, ankungar, andfåglar, äggproduktion, vingklippning, köttproduktion, domesticerade, Ruvningstid, vatten, simhud, information, myskandrikar, drake, drakar, Foder, Allfoder, torrfoder, Svenska Lanthönsklubben, nedsmutsning, mördarsniglar, Ankhuset, minusgrader, vintern, parning, maskinkläckning, Temp, Fuktighet, nykläckt, kycklingar, rede, fjäderfä, rovdjur värme, studier, kullar, Jordbruksverket, genbank, kött, Sverige, damm, dammduk, räv, rovfåglar, evidens, luftfuktighet, grader, skötsel, husbehov, bondgård, bonde, slakt, äggkläckning, helautomatisk, granngården, hobby, lanthönsklubben, ankägg, änder, ankor, recept, stordrift, lampa